Kalendarium

Jag har besökt Homa Bay i västra Kenya.
Det är ett område som regeringen har glömt. Det är inte ofarligt att färdas i trafiken i Kenya. De flesta åker med matatus, småbussar som förs i hög hastighet med dödsförakt av förare som tidigare inte alltid var nyktra. Den bäst fungerande ministern i Kenyas regering har lyckats att få ordning på den trafiken. Alla är tvungna att använda bilbälten. Varje förare är registrerad och straffas om han missköter sig. Min resa var mindre dramatisk och det var bara ett par nära döden upplevelser på hela vägen. Bilen fastnade visserligen i en djup grop mitt i natten i ett skyfall, men det tog inte 10 minuter innan en grupp raska män lyfte upp bilen ur gropen.
Vägarna eller det som kallas vägar har inte underhållits de senaste åren. Några driftiga personer, som på eget bevåg lagat de många hålen på en vägsträcka, försörjer sig på småpengar från tacksamma bilister.

Området kring Homa Bay är vackert. Förödande vackra solnedgångar bakom en sjö som har förlorat mer än 200 av sina fiskarter de senaste decennierna. Industrier, små och stora städer i länderna använder sjön som sitt avlopp, jag behöver knappast nämna att de inte har några reningsmetoder att tala om. Vattnet är också en av dricksvattenskällorna i orådet. Det finns många byar och skolor som inte har egna brunnar.
Det finns en del höghus i Homa Bay inte många, den större delen av befolkningen bor i traditionella hus eller i skjul.
En av nackdelarna med de traditionella husen är att de förstörs vid tropiskt regn. Det hade regnat en del innan vi kom, vi såg flera hus som helt enkelt hade försvunnit och återgått till sitt grundmaterial, lera. De stora plåttaken låg kvar över de få möbler och sängar som funnits i husen.
Slumområden, smutsiga och med vattenfyllda diken med illa klädda barn och vuxna fanns överallt i Homa Bay.

Mitt besök i Kamuga Women´s group blev trots allt en positiv upplevelse. Kvinnorna är inte vana vid att någon intresserar sig för deras situation. De hade verkligen ansträngt sig för att göra besöket trevligt. Hela byn var närvarande vid Centret, som vi i IKF har betalt. Det är en traditionell byggnad, med fyra rum. Än så länge saknar det ytter och innerdörrar. Leran har inte stelnat, men det är ett ställe som kvinnorna träffas vid och som de är stolta över.

De planerar att göra det till ett by barnhem för föräldralösa, för att barnen inte ska lämna sin hemby och utnyttjas av släktingar som gratis arbetskraft. Det är inte alla barn som har far och morföräldrar att bo hos. De föräldralösa barnen är mycket utsatta, särskilt flickorna far illa. Det är lätt att de blir bortgifta med äldre män eller hamnar i prostitution.

Mer än sextio procent av befolkningen i Nyanzaprovinsen tjänar under en dollar om dagen. Det finns helt enkelt inga arbeten. De unga måste kunna hitta egen försörjning i området, det är få som får stipendier och kan fortsätta till högre utbildning.
Den lokala arbetsmarknaden erbjuder pojkarna fiske som en möjlighet att tjäna pengar. Just nu är allt fiske i sjön förbjuden, vilket inte hindrar fiskarna från att gå ut tidigt om morgnarna för att försöka skaffa mat till sig själva och till försäljning. Kvinnorna som traditionellt säljer fångsten, tvingas att betala med sexuella tjänster, vilket är förenat med livsfara i ett område med stort utbredning av HIV och AIDS.

Livslängden har gått ner till 43 år i Kenya och Nyanza provinsen är hårt drabbad. I en skola vi besökte var 200 av skolans elever föräldralösa. Det var ungefär hälften av barnen som saknade en eller två föräldrar. Försök föreställa Er hur det är att vara barn i byar där deras trygghet, föräldrarna dör. Flera hus står tomma i byarna, föräldrarna är döda, barnen försvunna, ingen vet var de är. Vår kvinnogrupp försöker hålla koll på vart barnen från deras by tar vägen. De är oroliga för vad som händer dem.

Vi hade långa och många diskussioner om vad kvinnogruppen skulle kunna göra för barnen. Många av kvinnorna har kunskaper som de skulle kunna lära ut. 3 är duktiga skräddare. Några kan sticka andra virkar. Alla barn behöver skoluniformer samt koftor för den kalla årstiden dvs när det bara är 20 grader varmt. En kvinna är en duktig korgflätare, det behövs korgar i området för förvaring och inköp.
En kvinna ville lära ut hur man håller bin för honung. 2 visste hur man tillverkade tegelsten, något som verkligen behövs och som enbart tillverkas långt bort från byn med dyra transporter som följd.
Alla kvinnorna brukar mark vid sjön, där hela byns matförsörjning äger rum. Man köper nästan bara salt och socker. De lär gärna både flickor och pojkar hur man brukar jorden.

Helst av allt vill kvinnorna ha en brunn. De slipper då använda det smutsiga vattnet från Victoriasjön som dricksvatten. De bär hem vatten på sina huvuden ett par kilometer varje dag, de sista i uppförsbacke. De kan sälja vatten till omgivande byar. Det kostar vanligtvis 5 shilling för en dunk vatten, kan kvinnorna sälja det lite billigare skulle de få en bra inkomst som de behöver bl a till läkarbesök och medicin. Det behövs inte mer än 10 000:- för att ge kvinnorna vatten. Vatten finns och brunnen kommer att ägas gemensamt av alla kvinnorna i gruppen. Fundera över hur vi skulle klara oss utan vatten. Jag förstår inte hur kvinnorna kan hålla sig så rena och välskötta som de gör. Vi som kan slösa på vattnet är verkligen priviligierade.
Kvinnorna i byn, de flesta var änkor och flera av dem säkert HIVpositiva, har tillgång till mat och husrum.
De har inlett ett samarbete med en självhjälpsgrupp av HIV och Aidssmittade i en av slumområdena i Homa Bay. Vi träffade en del av dem, de som var friska nog att komma till deras mötesplats.
Det är inte vanligt att man erkänner sin situation. Människor som bär på HIV utsätts för isolering och undvikande av sina medmänniskor. Det är alltså en modig grupp människor som vi mötte. De saknade helt resurser. De hade bett regeringen om hjälp. Men tyvärr är det så att de ansvariga är inte intresserade, de debatterar privilegier till sig själva och ombyggnad för millionbelopp av parlamentet. Det har gått så lång att parlamentets talman offentligt sagt att de nuvarande parlamentsledamöterna är de mest odugliga Kenya någonsin haft.
Det hjälper inte de utsatta människorna i byar och slummen, det är tur att Läkare utan gränser, AMREF och Rotary finns, de gör de insatser de kan för att stödja, men behoven är jättelika. Läkare utan gränser delar ut gratis bromsmedicin i området. Amref kanaliserar SIDAs stöd till Aids och HIVpatienter. Rotary kommer varje år med stöd från USA.
Problemet är att människorna inte känner till vilken hjälp de kan få.

Gruppen vi besökte behövde kunskaper om hur de ska
ge råd och upplysningar till skolelever, så att de ska slippa att smittas. De vill gärna gå ut i skolorna för att förhindra att fler unga människor smittas. Kunskaper sprids muntligt i området.
Under mitt korta besök höll jag tal i 4 skolor och förklarade att vi i Sverige visste hur man skulle skydda sig, därför känner jag inga barn utan föräldrar och ingen som har HIV eller AIDS. Barnen var mycket förvånade. Jag berättade om medicinen som deras föräldrar kan få gratis och om hur viktigt det är att testa sig, så att man kan börja medicinera i tid. Det fanns föräldrar och lärare med vid alla tillfällena, det kändes märkligt att plötsligt bli en källa för information.
Innan jag åkte ner hade jag tagit fram information om diet för HIVsmittade från Unescos webbsida. Jag var glad att jag gjort det eftersom gruppen vi besökte trodde att de måste äta dyr mat för att överleva. De blev lättade över att veta att det gick alldeles utmärkt med den lokala dieten, som inte är så dyr och som de kan få tag i. Kamugagruppen kommer att försöka hjälpa dem med mat till de mest utsatta i gruppen och till de föräldralösa som gruppen tvingats att ta hand om.
På världsmiljödagen ska medlemmar i gruppen gå ut och städa i byn och önskade tshirts med sitt namn på för att visa vem de är och för att andra smittade ska ta kontakt med dem.
Iréne hade skickat med mig pengar, jag använde en del av dem till att köpa tröjor som ska tryckas med gruppens namn, det betyder mycket för dem och för andra i deras situation att inte hålla sig gömda utan att vara en del av samhället.

Det var omtumlande veckor. Jag kommer aldrig att glömma barnens förtjusning över de apelsiner och annan frukt vi delade ut till dem.
Traditionellt bör man ha med sig gåvor vid besök.
Kenyanska grundskolor är numera avgiftsfria. Eleverna måste ha skoluniform. Vissa skolor tillåter inte barnen att delta i undervisningen utan uniform. De elever som inte har uniformer retas av de andra eleverna. IKF och andra har skänkt skoluniformer till mer än 50 elever från 2 skolor. Jag förstod inte tidigare vilken stor betydelse det haft för eleverna. Lärarna berättade igen och igen om vad det betytt för de enskilda barnen. De hade blivit glada och deltog med liv och lust i skolarbetet. Det var roligt att se barnen i sina nya fina uniformer.

Regeringen betalar ungefär 100 kronor per elev och år till skolorna.
Detta innebär att varje elev får en skrivbok och en penna varje år.
Jag önskar att Ni kunde sett hur lyckliga barnen blev över de blyertspennor som Vuxenskolan skänkt till dem.

Pengarna skolan får ska räcka till lärarnas löner och till alla kostnader för skolorna, vilket de naturligtvis inte gör. Klasserna är sällan mindre an 35 elever och på varje skola vi besökte fanns det flera lärare utan formell utbildning. Det finns ingen lärarbrist i Kenya, men det finns inga pengar till löner utan skolorna får förlita sig till begåvade före detta elever. Den högsta lönen som någon av dem jag träffade fick var 200:- i månaden.

Dessa människor behöver verkligen vår hjälp och stöd. Det är inga jättesummor som krävs, efter alla mina år i Kenya har jag lärt mig att den allra bästa hjälpen någon kan få är möjligheten att hjälpa sig själv.
Får denna grupp hjälp till några symaskiner, till att köpa lite fruktträdsplantor, till att starta tegeltillverkning och framför allt till rent vatten kommer de att kunna försörja sig själva och alla de barn de tvingats att ta hand om. Vi kan hjälpa en by och en grupp medmänniskor till en bättre framtid. Fundera över vad du och din förening kan göra för att delta i det arbetet.
framtid. Fundera över vad du och din förening kan göra för att delta i det arbetet.