Kalendarium

Ändamålet med resan var att möte Kamuga föreningens medlemmar och diskutera ämnen som berör våra föreningar.
Vi arbetar båda för kvinnors rätt och möjlighet att delta i det demokratiska livet i samhället.
Vi förberedde vår resa genom att bestämma vilka ämne vi skulle ta upp under våra möten.
Kamugakvinnorna som besökt Sverige hade tagit kontakt med ett stort antal kvinnoorganisationer runt distriktet och önskade att vi skulle bjuda in representanter från de olika grupperna till den konferens vi planerade att hålla under vårt besök i Homabay.
Samma dag vi anlände besökte vi Distriktets högste stadstjänsteman, district commisionary, som tog emot oss och ville höra om vårt besök. Han redogjorde för situationen för kvinnor och barn i området och berättade att regeringen hade beslutat att stödja kvinnoföreningar som har ansvar för de många föräldralösa barnen som finns i Homabaydistriktet.
Vi träffade även borgmästaren och berättade om vårt besök.
Vi har under de åren vi samarbetat stött föreningen med material för kvinnorna att bygga ett hus, som kvinnorna kallar sitt center. Det finns ett stort antal föräldralösa barn i deras omgivning, medlemmarna tar hand om dem och ser till att de får ett mål mat om dagen, som tillagas och serveras vid centret.
Vi hade planerat att besöka centret och träffa samtliga föreningsmedlemmar och se hur de utvecklat byggnaden.
Medlemmarna i Kamuga önskade att vi skulle bjuda in representanter för de föreningar, som de kontaktat i distriktet. De har satt upp som mål att bilda en paraplyorganisation för att kunna gemensamt agera i olika frågor som berör kvinnor och barn i området.
De följande 4 dagarna tillbringade vi med besök i byarna runt om i distrikten berätta om konferensen, vad vi skulle diskutera och bjuda in 2 representanter från varje kvinnogrupp.
Vi reste tillsammans med några medlemmar i Kamuga.
Homabayområdet är ett mycket eftersatt område i Kenya, där en stor del av den vuxna befolkningen är HIV positiva och det finns många änkor och föräldralösa barn. Arbetslösheten är stor. De flesta arbetar som bönder. Det finns tillgång på mark, kvinnorna producerar mycket av den mat som familjerna behöver, samt försöker sälja eventuellt överskott på den lokala marknaden.
Många av barnen går hungriga eftersom det inte alltid är lätt för de vuxna att kunna ge dem mer än ett mål mat om dagen. Kamugakvinnorna har börjat att laga mat till de föräldralösa barnen som de har ansvar för och detta har medfört att barnens skolresultat har förbättrats.
Innan vår resa funderade vi över vad vi skulle kunna ta med oss som gåva till de kvinnor vi mötte.
Kvinnorna är fattiga och de har inte stora möjligheter att använda sina små ekonomiska resurser på annat än som är helt nödvändigt. Afrikanska landsbrukskvinnor bär gärna scarves och vi gjorde en insamling i våra kontaktnät föra att kunna ge en gåva från svenska kvinnor till de kvinnor vi mötte. Vi ansåg att det var en enkel gåva att ta med sig, de väger inte mycket och att det vore till glädje både för givaren och mottagaren. Det kom flera hundra scarves på en väldigt kort tid.
Vi hade även fått en del insamlade medel, som vi efter samråd med Kamugakvinnorna beslöt att använda till att köpa frön som kunde hjälpa till med matförsörjningen. Det är viktigt för kvinnorna att äta näringsrik mat, eftersom många av dem äter tabletter för att undvika utveckla aids.
De kvinnor vi mötte berättade om sina organisationer, om hur de arbetade för att kunna klara familjernas försörjning och om sin aktuella situation.
IKFs representanter tog upp kvinnorätt, mänskliga rättigheter, kvinnokonventionen, vikten att delta i val och att rösta på en kvinna. Den kenyanska regeringen arbetar med en kampanj som de kallar fifty fifty och som en del av kvinnorna kände till. Vi berättade om studiecirklar och om material för studiecirklar från Uganda som behandlar hiv och aids. Vi talade även om hur viktigt det är att äta en bra kost för att kunna leva väl trots att man är hivpositiv.
Kvinnorna i de olika grupperna berättade hur de var organiserade. Det var viktigt för dem att ha ett eget bankkonto och vara registrerade hos den lokala myndigheten.
Vi talade även om kvinnors företagande och berättade hur vi arbetade i våra föreningar. Samtliga föreningar ville delta i konferensen för att lära sig mer om de ämnen vi tog upp.
Tisdagen ägnade vi till ett möte med Kamugaföreningen. Samtliga medlemmar hade kommit till centret och vi fick ett traditionellt mottagande av olika dansgrupper. En grupp Luodansare underhöll oss, andra gäster och de många barnen från området. Kvinnorna hade format sin egen dansgrupp och vi fick delta i deras danser. En grupp ungdomar spelade modernare musik på hemgjorda instrument. Talen var många och långa. Chiefen var huvudtalaren och hans assistent ledde mötet. Vi som kom från Sverige berättade om vårt sätt att arbeta i föreningslivet, samt tog upp samma ämne som vi gjort under bybesöken. En blivande kommunalpolitiker uppskattade vårt rösta på en kvinna budskap. Vi hade noga betonat att vi är en opolitisk organisation, men att vi arbetat med kvinnor och politik även i Sverige. IKF hade enats om frågor till politiker om hur de ser på jamställdhetsfrågor under den svenska valrörelsen, vi berättade om vår metodik och vårt sätt att arbeta under den svenska valrörelsen.
Vi lade stor vikt vid hiv och aids budskapet eftersom så stor del av människorna kring Kamuga är smittbärare. Just nu har kvinnorna ansvar för 79 föräldralösa barn. Det finns få män kvar, många hus står tomma eftersom man av kulturella skäl inte bor i ett hus där någon dött. Kampen mot hiv i Kenya har blivit mycket tydligare. Man talar numera öppet om kondomer, vilket man inte gjort tidigare. Det senaste budskapet är Know your status, eftersom det ökar överlevnadsmöjligheterna om man kan stoppa utvecklingen av aids. Kvinnorna har tillgång till VCT kliniker, som gör gratis tester och förmedlar kontakt med sjukhuset för fri medicin. Den största i Homa bay drivs av änkor. Vi besökte den och fick en god inblick i hur den fungerar. Kliniken lovade att komma till Kamuga för att testa de medlemmar, som så önskade.
En av de föräldralösa flickorna deklamerade en dikt med budskap om Hiv och aids.
Vi fick se hur medlemmarna utvecklat byggnaden med att inrätta ett bibliotek och ett arbetsrum, samt ett sovrum för några föräldralösa barn som saknar kvarlevande släktingar.
Medlemmarna valde 2 representanter till vår konferens.
15 föreningar inbjöds till konferensen. Kvinnogrupperna valde själv ut sina representanter. Till konferensen kom samtliga inbjudna samt några kvinnor, som inte inbjudits. Det var inte enkelt för många att komma till hotellet, några kvinnor hade stigit upp redan klockan 3. Vi beslutade att ge frukost till de kvinnor som rest längst.
Vi hade gjort upp program, som vi diskuterat med medlemmar ur Kamugas styrelse.
Studieförbundet NBV har ett material från området, som vi köpt in för att kunna visa i våra föreningar. Vi valde ett av deras filmer, som handlade om vad som kunde hända unga flickor som skickades till hushåll som tjänare. Detta är tydligen aktuellt i alla byarna och det finns många flickor som skickas iväg till mycket osäkra förhållande.
Vid konferensen utvecklade vi de ämnen vi tagit upp vid våra by besök. Vi gick noga igenom hur man arbetar med studiecirklar, samt överlämnade material från Uganda, som kan användas i arbetet mot hiv och aids.
Varje grupp fick med sig ett studieprogram samt formulär hur de kan organisera studiecirklar. Arbetssättet passa de lokala förhållanden och mottogs med stort intresse.
Vi talade om föreningsteknik och berättade om hur vi arbetar i IKF. En IKF deltagare är aktiv i BRIS och kunde berätta om hur BRIS fungerar nationellt och internationellt. Hon talade om barnens rättigheter, i synnerhet unga flickors rättigheter till ett värdigt liv.
Vi hade med oss härskarteknikerna, en broschyr som utges av ROKS och delade ut den engelska versionen till deltagarna. Det var mycket som är lika i svenska möten och i kenyanska.
En IKFmedlem, Fatuma Mahumed som är projektledare för ett mentorsprojekt i Karlstad berättade om kvinnligt företagande och om mentorskap.
Vi hade representanter från en grupp kvinnor, som sålde fisk och en grupp kvinnliga företagare, som arbetar med olika slags hantverk och med försäljning.
En kvinna, som sålde traditionell örtmedicin fick god kontakt med Lidija Ivanovska, som är intresserad av friskvård och naturmedicin.
Deltagarna var mycket aktiva under konferensen och berättade om hur deras föreningsliv såg ut. Idén om en paraplyorganisation togs upp av Kamuga kvinnorna och skulle diskuteras i deras föreningar.
Kvinnorna var mycket nöjda med konferensen och vi från IKF fick en inblick i hur det kenyanska föreningslivet ser ut.
Vi var tvungna att lämna Homabay vid lunchtid under torsdagen, eftersom vi hade 2 mötes tider inbokade i Kisumu innan vår resa till Nairobi.
Under förmiddagen besökte vi en VCT klinik, där vi fick information om hur man tog emot och testade de som önskar få veta om det är hivbärare.
Kliniken leddes av en grupp änkor, som startade den när deras grupp på 40 kvinnor reducerats till hälften. De hade fått stort stöd av en frivilligorganisation och hade ändamålsenliga väl utrustade lokaler. Centret leddes av kvinnorna och de berättade att den grupp som startade kliniken var friska och levde positivt, ett uttryck vi ofta hörde. En stor grupp rådgivare är knutna till kliniken. Deras arbete är svårt och de begränsade antalet patienter per dag för att inte bli utbrända.
Alla rutiner var noga genomtänkta för att kunna underlätta för dem som besöker kliniken. Förutom sitt svåra arbete ansvarade kvinnorna för de föräldralösa barnen som deras forna medlemmar lämnat efter sig.
Vi träffade en organisation Shauria Yako vid flera tillfällen för att kunna förmedla kontakt med AMREF, som har hand om SIDAs bistånd till kampen mot HIV och Aids. De lever under mycket svåra förhållande i Homabays slum och har hand om en stor skara föräldralösa barn. En del av medlemmarna var så sjuka att de låg ner under hela vårt möte.
HIVsituationen är det stora övergripande problemet i Kenya och i synnerhet i Homabayområdet, som dessutom saknar arbetstillfällen för både kvinnor och män. Lyckligtvis råder det ingen brist på land och området klarar sin basförsörjning av mat även om många barn och vuxna går hungriga.
I Kisumu hade vi avtalat möte med en organisation som heter practical action, den lär ut enkel teknik som passar kvinnorna vi mött. BL a var vi intresserade att höra om hur de använder biprodukter i jordbruket för att generera inkomster för kvinnorna.
Tyvärr kom aldrig den person som lovat att träffa oss, vi får nöja oss med information från deras websida.
Den största rikstäckande tidningen Nation intervjuade oss om vårt besök och vårt samarbete.
Fredagen och lördagen tillbringade vi i Nairobi.
Vi fick träffa Nicholaus Mbuga som är huvudansvarig för SIDAs arbete med HIV och AIDs. Mötet ägde rum på ambassaden. Han redogjorde i stora drag för hur Sveriges bistånd till Kenya fungerar. Han gick senare in i detalj på hur biståndet till kampen mot AIDS utvecklats och vi fick information om både den förra 5årsperioden och den kommande.
Resten av dagen undersökte vi möjligheten att förse kvinnocentret med solpaneler, för att ge kvinnorna möjlighet att träffas på kvällarna för sina möten. De arbetar under dagen med sina jordbruk och är oftast lediga under kvällstid. Det finns varken vatten eller elektricitet i byn.
Vi besökte även Nairobis största bokhandel för att se om det fanns lämpliga böcker till Centrets bibliotek.
Vi träffade några lärare från Homabay vid ett besök i en kyrka. De kände till Kamugagruppen och hade hört talas om kvinnornas besök i Sverige. Vi hade ett långt samtal om kvinnornas situation och om hur man kan arbeta med upplysningsarbete i HIV frågan.
Under den sista dagen i Nairobi ägnade vi oss åt sightseeing och kulturaktiviteter. Vi hade bestämt möte med en representant för kooperation utan gränser. Han hade varit i Zambia och trodde att han skulle kunna träffa oss under lördagen. Tyvärr fick vi ingen kontakt, men tänker följa upp kontakten senare.
Eftermiddagen ägnade vi åt utvärdering av vårt besök tillsammans med några stödmedlemmar till kvinnogruppen. De flesta av deltagarna i konferensen har mobiltelefoner och vi fick många samtal från deltagarna om konferensen. Deltagarnas roll var att vidarebefordra innehållet till sina respektive föreningar. En metodik som är väl etablerad i området.
Under vårt besök fick vi träffa många olika kvinnogrupper. Vi fick en inblick i kvinnornas vardag ser ut, full med hårt arbete och ansvar för många barn, egna och barn utan familjer.
Det var inspirerande att se hur välorganiserade kvinnorna är. De har få möjligheter till lån, men har skapat egna system för att kunna göra mindre investeringar för att kunna starta småföretag. De behöver också pengar för att kunna betala begravningar, en vanlig företeelse i området.
Den stora majoriteten av de kvinnor vi mötte var ensamförsörjare. Eftersom det saknas elektricitet i byarna runt huvudorten är de intresserade av den muntliga information vi kunde erbjuda dem.
IKFs grupp bestod av tre svenska kvinnor födda i olika länder. Vi visade alltså hur man kan samarbeta över snäva nationalitetsgränser. Samarbete togs upp vid flera tillfällen vid våra möten och vi hoppas att deras planer på en paraplyorganisation kommer att genomföras eftersom ett samarbete stödjer kvinnoorganisationer vare sig de finns i Kenya eller i Sverige.